Man får inte leva om sitt liv. Det är det som är själva grejen

ingen sömn

Publicerad 2014-06-30 00:00:59 i ALLMÄNT,

söndag. inte mkt att säga.

är aptrött efter typ ingen sömn alls inatt.. tror jag somnade till vid 07 och gick in och ur en halvdvala hela förmiddagen tills jag gav upp vid 11.15..
men men. sånt som händer ibland.

mkt som händer som bara händer. man bara gör utan att tänka efter liksom.

sitter vid datorn för första gången på typ två månader.
använder ju enbart plattan nuförtiden, så känns konstigt att sitta här och knappa haha


bröllop förra året <3

långt och känslosamt

Publicerad 2014-06-29 01:48:36 i ALLMÄNT,

Idag tänkte jag att jag bara skulle ta det lugnt hela kvällen och inte göra något alls. 
 
Det kändes som en bra ide vid 14.30 när jag kom hem från maxi. 
Sov en stund på balkongen och läste lite peter pan, men efter jag varit på Willys med bakismonstret så ville jag absolut inte vara hemma ensam hela kvällen.. 
 
Det har blivit så de senaste två månaderna.. 
Innan mamma dog hade jag inga problem med att vara ensam, jag snarare behövde det, och mådde lite psykiskt dåligt när jag jobbat mkt och träffat en massa folk flera dagar i sträck. 
Då kände jag verkligen behovet av att bara få ligga på soffan en hel dag och inte göra någonting alls. 
 
Det kan jag inte längre. 
 
Ett par timmar går bra, sen känner jag mig ensam och vill ha sällskap, göra något, slippa sitta i min soffa (sitter hellre på balkongen än i vardagsrummet, vet inte varför men känner mig instängd och trängd typ) 
Min TV som var min bästa vän förut ägnar jag inte mkt tid åt längre, har inte kollat mkt mer än CSI och lite filmer. Vilket visserligen kanske inte är dåligt (att jag kollar mindre TV alltså) men känns på något sätt som att en del av mig har förändrats och jag är inte säker på att det är en bra sak.. 
 
Visst, det HAR ju förändrats, en stor del i mitt liv har förändrats, för jag ska nu leva resten av mitt liv utan min mamma och det är en stor omställning, ett nytt kapitel i livet jag inte önskar eller vill ha. 
 
Men jag var inte beredd på att det skulle uttrycka sig på det här sättet, och snart kommer det kanske inte att funka längre. 
Jag kommer inte alltid kunna ha folk omkring mig trots att jag har de bästa vännerna som ställer upp i vått och torrt, och jag hoppas såklart att de flesta inte känner att de offrar sig, utan att de hade umgåtts med mig i vilket fall som helst.. 
 
Vet inte riktigt vart jag egentligen vill komma med detta. 
 
Men en sak vet jag och det är att jag INTE vet vart jag hade varit just nu om inte bakismonstret hade funnits..
Han kom in i mitt liv precis i rättan tid och han har verkligen ställt upp för mig, fått mig på andra tankar precis efter det hände, när jag bara ville krypa in under en sten i ett år.. 
Han har egentligen inte gjort så mkt mer än bara varit, och det är det som har räknats. 
Visst, ibland får jag spader och vill bara slå något hårt i huvudet på honom (typ en stol) men i det stora hela så är jag så himla glad för att han är min vän, för han får mig att skratta som jag inte gör med många andra människor. 
Ja jag har en sån jäkla tur som råkar ha en sån fantastiskt vän :) och att han dessutom är min granne, bara ett hus bort när ensamheten blir för påtaglig
 
(Ska egentligen inte behöva skriva detta alls, men då det tydligen har blivit snack i andra sammanhang förut så gör jag det ändå.- Ja, vänner. Enbart vänner. Inte en enda liten puss har förekommit. Så nu slipper folk fundera) 
 
 
 

Om

Min profilbild

Ida-Johanna

STAY GOLD

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela