du finns i mitt hjärta
Idag har jag haft mina ljus tända.
Jag har en del ljus, och jag gillar dem, och när jag tänder dem så har jag dem oftast inte tända av någon speciell anledning, problemet är bara att jag oftast glömmer att tända dem.
Nu hade jag inte haft dem tända på ett tag, så idag när jag tände dem så kände jag att det fanns en anledning.
Idag tände jag dem för 'mina tre', som jag kallar dem.
Mamma, mormor och V.
Jag har funderat mkt över det här med V.
Om jag 'får' inkludera honom på det sättet med de två viktigaste personerna i mitt liv.
(Det är ingen som har sagt något, absolut inte, det är bara en känsla och tanke i mig själv som jag haft)
För nej, jag kände ju inte honom nu. Och jag har egentligen aldrig känt honom.
Det var bara ett par månader av mitt liv för flera år sen, då han vandrade in i mitt liv, lämnade några fotspår och gick igen.
Men de fotspåren var gigantiska. Han lämnade något som aldrig försvann.
Även om vi inte ens hälsade på stan när vi "sågs" på flera år, så fanns han i ett litet hörn av mitt hjärta,
och ibland tog jag fram tankarna och minnena, log åt dem, innan jag stoppade undan dem igen.
Han berörde mig helt enkelt på ett sätt som jag inte riktigt vet om någon annan gjort förut.
MEN. Jag har kommit fram till att vi känner alla olika, och inga känslor är förbjudna.
Bara för att jag faktiskt inte kände honom, så betyder inte det att jag inte får känna.
För jag känner, jag känner en jäkla massa nu efter hans död som jag inte ens kan beskriva, och jag kan inte hjälpa att jag känner så, och jag kan inte hindra det.
Därför får jag inkludera honom med mina andra två.
Jag tänker på honom flera ggr i veckan, jag gråter en del och jag ler åt minnena. Och det är OK.
Det är mina tre, det är mina känslor, mina minnen och det är OK att känna precis så som jag känner
